Borrelia-bakterier kan spridas till människor via fästingbett och ge upphov till symtom från framförallt hud, leder och nervsystem.
Borreliadiagnostik bygger på en sammanvägning av anamnes, klinisk bild och laboratoriefynd. Laboratoriediagnostiken utgörs främst av serologi vid ”vanlig” borrelios. Vid misstanke om Borrelia miyamotoi (återfallsfeber) är dock PCR förstahandsval.
Serologi (att mäta antikroppar) är ett indirekt sätt att påvisa en infektion. Det kan ta upp till 6-8 veckor innan antikropparna utvecklas vid borrelios. Titerutveckling kan ofta påvisas mellan prov från akut- och konvalescentfas om minst 4 veckor förflutit mellan provtagningarna.
Den vanligaste primärmanifestationen erythema migrans är en klinisk diagnos, eftersom antikroppar påvisas hos mindre än hälften av patienterna. Serologi rekommenderas därför generellt inte.
Vid neuroborrelios kan antikroppssvaret i cerebrospinalvätska (Csv) komma tidigare än i blodet. Man måste alltid analysera både Csv- och blodprov. De måste dessutom tas samtidigt för bedömning av om intratekal antikroppsproduktion föreligger. Vid misstanke om neuroborrelios i tidigt skede kan analys avseende Borrelia-DNA ibland vara av värde.
Vid misstänkt borrelia-artrit och acrodermatitis chronica atrophicans kan det ibland vara värdefullt att komplettera antikroppsdiagnostiken med Borrelia-DNA som påvisas i ledvätska respektive hudbiopsi med PCR-teknik.
Borrelia miyamotoi tillhör en grupp Borrelia-arter som kan orsaka återfallsfeber och meningoencefalit, framförallt hos immunsupprimerade personer. Cytostatika- och rituximab-behandling är kända riskfaktorer. Bakterien förekommer hos svenska fästingar och ett fåtal inhemska fall av meningoencefalit har rapporterats. Till skillnad från ”vanlig” borrelios ses ofta återkommande feberepisoder, trombocytopeni och förhöjda levertransaminaser. Vanlig borreliaserologi är i regel negativ, men infektionen kan diagnosticeras med PCR på serum, plasma eller cerebrospinalvätska.