Infektion med hepatit B-virus (HBV) kan förlöpa subkliniskt eller resultera i akut eller kronisk hepatit. Alla former kan leda till kroniskt bärarskap, med eller utan utan leverpåverkan. Sena komplikationer är levercirros och hepatocellulär cancer. Viruset sprids som blodsmitta, sexuellt och från mor till foster.
Tre av virusets antigena strukturer (Ag), HBsAg, HBeAg och HBcAg är av diagnostisk betydelse. Vid infektion utvecklas antikroppar mot dessa, anti-HBs, anti-HBe och anti-HBc. Dessa s k markörer kan alla förekomma i blodet, utom HBcAg som endast återfinns i levercellerna.
HBsAg är den viktigaste markören och kan påvisas i serum någon vecka till månad före symtomdebuten och försvinner normalt efter cirka tre månader, men kvarstår under lång tid ifall infektionen blir kronisk vilket inträffar hos ca 5% av dem som smittas i vuxen ålder. De flesta med kronisk hepatit B är sannolikt smittade tidigt i livet.
Bestämning av HBeAg och anti-HBe görs på alla HBsAg- positiva.
Anti-HBs analyseras vid kontroll efter vaccination.
Anti-HBc undersöks bl a på nya blodgivare då denna markör oftast finns kvar hela livet efter genomgången hepatit.
Kvantifiering av HBV-DNA och ibland även av HBsAg används vid känd infektion för att bedöma smittsamhet och för uppföljning av behandling.