Hepatit B virus (HBV)-infektion kan förlöpa subkliniskt eller resultera i akut eller kronisk hepatit. Inkubationstiden är relativt lång, 2-6 månader. Sena komplikationer av infektionen är levercirros och hepatocellulär cancer. Viruset sprids som blodsmitta, sexuellt och från mor till foster.
Tre av virusets antigena strukturer (Ag), HBsAg, HBeAg och HBcAg är av diagnostisk betydelse.
Vid infektion utvecklas antikroppar mot dessa, anti-HBs, anti-HBe och anti-HBc. Dessa s.k. markörer kan alla förekomma i blodet, utom HBcAg som endast återfinns i levercellerna.
HBsAg används för att avgöra om en aktuell HBV-infektion föreligger. HBsAg kan påvisas i serum någon vecka till månad före symtomdebuten och försvinner normalt efter cirka tre månader, men kvarstår utifall infektionen blir kronisk vilket inträffar hos ca 5 % av dem som smittas i vuxen ålder. De flesta med kronisk hepatit B är sannolikt smittade tidigt i livet.
Bestämning av HBeAg och anti-HBe utförs på alla HBsAg- positiva. Resultatet kan användas för att göra en grov skattning av smittsamheten då HBeAg-positiva anses vara starkt smittsamma och anti-HBe-positiva begränsat smittsamma.
Anti-HBs analyseras för att avgöra om immunitet föreligger.
Anti-HBc kvarstår oftast livslångt efter en genomgången HBV-infektion och kan därför användas för att avgöra om en patient tidigare haft en HBV-infektion.
Kvantifiering av HBV-DNA och ibland även av HBsAg används vid känd infektion för att bedöma smittsamhet och för uppföljning av behandling.