Intaget järn absorberas i första hand från tarmkanalen och lagras tillfälligt i slemhinnecellerna som ferritin (Fe[III]).
Ferritin tillhandahåller ett lösligt proteinskal för att inkapsla ett komplex av olösligt järnhydroxid-järnfosfat. Vid behov frigörs järn till blodet genom mekanismer som inte är klart förstådda, för att transporteras som Fe(III)-transferrin.
Transferrin är det primära plasmajärntransportproteinet, som binder järn starkt vid fysiologiskt pH. Transferrin är i allmänhet endast 25 % till 30 % mättat med järn. Den extra mängd järn som kan bindas är den omättade järnbindningskapaciteten.
Den totala järnbindningskapaciteten (TIBC) kan indirekt bestämmas med hjälp av summan av serumjärnet och UIBC.
Mättnadsprocent (100 x serumjärn/TIBC) är vanligtvis normalt eller minskat hos personer som har järnbrist, gravida eller tar p-piller. Personer med kroniska inflammatoriska processer, hemokromatos eller maligniteter uppvisar i allmänhet lågt transferrin.
Serumjärn, total järnbindningskapacitet och procentuell mättnad används ofta för diagnos av järnbrist. Serumferritin är dock ett mycket mer känsligt och tillförlitligt test för att påvisa järnbrist.
Serum järn kan analyseras vid frågeställning om kronisk järnöverskott, såsom hemokromatos.
I sällsynta situationer kan vara indikerat som komplementanalys vid utredning av anemi.