Infektion med Epstein-Barr-virus, EBV, är mycket vanlig. Hos individer äldre än 25 år är seroprevalensen över 95 %. Viruset överförs främst via saliv, särskilt i tidig barndom eller i tonåren.
Viruset infekterar luftvägsepitel och humana B-lymfocyter. EBV orsakar infektiös mononukleos (IM) och förknippas även med Burkitts lymfom, nasofaryngealt karcinom och post transplantation lymphoproliferative disease (PTLD) hos immunsupprimerade.
EBV-infektioner under barndomen är ofta asymtomatiska, medan de hos ungdomar leder till IM i 35-50 % av fallen. Inkubationstiden är 4-6 veckor. Mononukleos misstänks vid kombinationen feber, faryngit och lymfadenopati tillsammans med hematologiska fynd.
De infekterade B-lymfocyterna producerar atypiska antikroppar som brukar kallas heterofila. Dessa antikroppar kan påvisas med snabbtest. Testet är oftast positivt vid körtelfeber - dock ej hos barn. Alternativet (även hos vuxna) är att påvisa EBV-specifika antikroppar.
Vid primärinfektionen kan EBV-DNA ofta påvisas i serum/plasma och kan därför användas som ett komplement till serologisk diagnostik. Vid latent infektion är i regel inte EBV-DNA påvisbart i serum/plasma. EBV-DNA används även för att identifiera patienter med risk för PTLD och för att följa effekten av reducerad immunsuppression.