Infektion med hepatit B-virus (HBV) kan förlöpa subkliniskt eller resultera i akut eller kronisk hepatit. Alla former kan leda till kroniskt bärarskap, med eller utan leverpåverkan. Sena komplikationer är levercirros och hepatocellulär cancer. Viruset sprids som blodsmitta, sexuellt och från mor till foster. HBsAg är den viktigaste markören och kan påvisas i serum någon vecka till månad före symtomdebuten och försvinner normalt efter cirka tre månader, men kvarstår under lång tid ifall infektionen blir kronisk. Kvantifiering av HBV-DNA och ibland även av HBsAg används vid känd infektion för att bedöma smittsamhet och för uppföljning av behandling.
Hepatit C-virus (HCV) sprids i huvudsak som blodsmitta. Det har stor utbredning bland iv-missbrukare och har gett upphov till transfusionshepatit. Förloppet kan vara kroniskt och då finns en korrelation till levercancer. Sjukdomen kan behandlas med antivirala medel. Antikroppsanalys utförs på riskgrupper för blodsmitta samt vid utredning av leversjukdom. Blodgivare screenas. Hos redan känd bärare kan HCV-antigen och virusnukleinsyra (HCV-RNA) påvisas och kvantifieras.