Urea är den dominerande utsöndringsformen för kvävet från nedbrytning av aminosyror. Ämnet bildas uteslutande i levern. Ureasyntesen påverkas av proteinintaget och balansen mellan proteinsyntes och proteinnedbrytning i kroppen. Urea fördelar sig fritt i kroppsvattnet och är atoxiskt. Den viktigaste eliminationsvägen är njurarna. Clearance för urea ökar med ökande urinmängder och sjunker vid låg diures eller oliguri av olika orsaker, inkl. dehydrering.
Ureakoncentrationen i serum ökar vid ökad bildning eller försämrad utsöndring. Ökad produktion kan ses vid hög proteintillförsel med kosten eller parenteralt (i form av blod, plasma, eller aminosyror), och när proteinnedbrytningen är större än proteinsyntesen (till ex. vid febrila tillstånd). Utsöndringen sjunker vid nedsatt glomerulusfiltration och framför allt vid låg diures. (Nivån i serum kan vara normal tills glomerulusfiltrationen har sjunkit till 20-40 % av det normala, under förutsättning att proteintillförseln är låg och diuresen hög.)
Sänkt ureakoncentration i serum förekommer vid omsvängning från katabol till anabol fas, lågt proteinintag, ökad diures, leversvikt och kongenital proteinintolerans då levern har ett nedsatt förmåga att bilda urea.
Analys av ureakoncentrationen i serum har betydelse för bedömning av vattenbalansen, för att upptäcka och följa förändringar i protein- och aminosyraomsättningen, och för att värdera ev. toxiska symptom vid uremi.