High density lipoproteins (HDL) är en heterogen grupp av mindre, proteinrika, och därmed tätare lipoproteinpartiklar som innehåller apolipoprotein (apo)AI och apoAII. HDL-fraktionen innehåller ca 25-35% av det kolesterol som finns i plasma. HDL-systemet metaboliserar de ytkomponenter (apolipoproteiner, fosfolipider, kolesterol) som blir överflödiga då de triglyceridrika partiklarna (kylomikroner, VLDL, IDL) krymper genom lipoproteinlipases och leverlipases aktivitet. HDL motverkar också kolesterolöverlastning i perifera celler genom sin förmåga att assimilera kolesterol från cellytor och återtransportera det till levern. HDL fungerar också som en cirkulerande pool av apolipoproteiner, som kan överföras till andra lipoproteinklasser. HDL kan bildas på flera sätt, dels i lever och tarm och dels från de ytfragment som frisätts vid nedbrytningen av VLDL och kylomikroner. Hur HDL-partiklarna slutligen degraderas är ofullständigt känt.
HDL-koncentrationen i plasma bestäms delvis av synteshastigheten av HDL-partiklar i levern som ökar bl.a. under inverkan av östrogener, delvis av omsättningshastigheten i den lipolytiska degradationen av de triglyceridrika partiklarna.
Analys av HDL-kolesterol är indikerad vid misstanke om rubbad lipoproteinomsättning och vid bedömning av kardiovaskulär risk, samt vid uppföljning av behandling av lipoproteinrubbningar.
Måttligt sänkta HDL-nivåer förekommer vid alla tillstånd med hypertriglyceridemi, primära såväl som sekundära. Vid vissa sällsynta genetiska rubbningar (såsom Tangier disease, LCAT-brist) är HDL-koncentrationerna extremt låga.
Höga HDL-nivåer förekommer i familjär form men beror oftast på intag av läkemedel (östrogener, antiepileptika, bronkdilatantia) eller långvarigt alkoholintag.